På en gård i Bolshög sydväst om Simrishamn, och ett stenkast från medeltidsborgen Glimminge, bor Simon Lundin med sin partner Sofia och deras två barn. Simon är landskapsvetare, utbildad inom vattenvård och limnologi och arbetar som naturvägledare på Stenhuvuds nationalpark – men hans intresse och engagemang i naturvård och artbevarande sträcker sig långt utanför yrkesrollen. 

Exempelvis är Simon sedan flera år styrelseledamot i Naturskyddsföreningens Ystadskrets, och nu har han även axlat samma roll i Framtidens Natur & Kulturarv. Det är i samverkan med den sistnämnda föreningen som han, genom Simrishamns kommun, fått till stånd ett LONA-projekt (LOkala NAturvårdssatsningen) som ska gynna vilda pollinatörer samt restaurera och utveckla de unika ängsmarker som finns kring gården.

– När vi flyttade hit för åtta år sen förstod jag snabbt att naturvärdena på den här platsen var något utöver det vanliga, menar Simon Lundin. På slåtterängarna hittade jag arter som svinrot och åkervädd, men det var när jag riktade blicken mot andra sidan vägen som jag gjorde den riktigt stora upptäckten, fortsätter han.

På grannfastigheten fanns betande nötboskap på vad Simon tyckte sig ana var en gammal beteshävd, och han bad markägaren om tillåtelse att få ta en promenad över ägorna. Det dröjde inte länge förrän han fick sin första överraskning i form av en slänt som var helt täckt med jungfrulin. Efter ytterligare en stund fann han fler arter, såsom backsippa och darrgräs, som indikerade att markerna och mångfalden utgjorde en tydlig kontrast mot det intensivt brukade jordbrukslandskap som sydöstra Skåne i mångt och mycket utgörs av.

– Jag pratade vidare med markägaren Sten och det gick upp för mig att det sannolikt hade bedrivits obruten beteshävd här i många hundratals år, vilket också förklarade varför artbeståndet såg ut som det gjorde på vår gård. Stens betesmarker fungerade som en slags mångfaldsmotor för området, berättar Simon Lundin.

När Simon senare fick besök av entomologen och zoologiprofessorn Nils Ryrholm för en fjärilsinventering blev diversiteten nästgårds än mer fascinerande. Efter några mer eller mindre otillfredsställande försök med feromonfällor på Simon och Sofias marker gjordes även en test på Stens ägor. Här blev resultatet ett annat.

– Inom kort hade vi ett tåg med bastardsvärmare som aldrig tycktes ta slut! Jag talade om för Sten att den viktigaste nyckelarten på hans gård just nu är han själv, eftersom allt handlar om hur ytorna fortsätter att hävdas, förklarar Simon.

Även Länsstyrelsen hade tidigare identifierat de höga biologiska värdena hos Sten och ersatt honom för den fortsatta beteshävden. Tyvärr räcker inte pengarna från staten på långa vägar till för att upprätthålla hävd hos alla de markägare som är i besittning av skyddsvärd flora och fauna, och under en period har även Sten därför blivit utan stödet. I detta och många andra fall blir det upp till markägarnas goda vilja och egna ekonomiska resurser om kontinuiteten i hävden ska bibehållas. Simon Lundin anser att vi alla behöver börja värdesätta de artrika markerna mer och förstå hur viktiga de är för ekosystemens funktion.   

– Tänk om fler kunde efterfråga kött från djur som betat i den här typen av miljö, och om det fanns någon typ av biodiversitetsmärkning. Då skulle det finnas större incitament och ekonomiskt utrymme för markägarna att värna det här unika kulturarvet, säger Simon Lundin.

Genom att inom ramen för LONA-projektet upprätta skötselplaner för de marker som han och Sofia förfogar över, och därefter bland annat anlägga faunadepåer, bibäddar och så in ängsfrön hoppas Simon kunna stärka förutsättningarna för en stor och bevarad biologisk mångfald på ängarna runt Bolshög. Simon visar upp några av de åtgärder som han nyligen genomfört i anslutning till gården; en slänt som röjts för att skapa en solvarm jordblotta och habitat för exempelvis solitärbin, utplantering av ängspluggplantor och utplacering av flera högar med gräsklipp, ris och grenar.

– Det sitter ju nästan i ryggmärgen på oss att vi vill hålla rent och snyggt i trädgårdar och på våra marker, men lite stök och rester som död ved uppskattas verkligen av växt och djurlivet, påpekar Simon.

På några stockar med borrade hål som lagts ut ett tidigare år går det att se spår av flertalet murarbin, och i en rishög som Simon nyligen samlat ihop finns redan en igelkott som hyresgäst. I en murken ask som många säkerligen hade valt att ta ner av estetiska skäl har fladdermöss huserat och den vittrande trädstammen kröns nu dessutom också av en starholk.

Under våren väntar också flera insatser på den större sammanhängande ängsytan som finns på fastigheten. En yta med mycket dött och torrt fjolårsgräs ska brännas för att få igång växtligheten och underlätta för vissa ängsarter som då gror lättare. På en annan plats visar Simon Lundin ett fenomen som däremot oroar honom lite, närmare bestämt strängar med näringsrik åkerjord som blåst in från det omkringliggande landskapet. Om det blir för mycket näring här får ängsväxterna svårt att konkurrera med gräset.

– Det är ju svårt att hindra just blåsten, men jag har pratat med jordbrukargrannarna och de har faktiskt varit mycket förstående för det jobb vi gör här, menar Simon Lundin. En av dem har sedan länge sparat viktiga skogsdungar och solitärträd och har en stor damm som fyller en viktig funktion för mångfalden här. Jag försöker sporra även dem genom att förklara vilken viktig roll de spelar för arterna, berättar han.                   

Om man nu själv som gemene person vill göra en insats för artrikedomen, trots att man inte har utrymme att anlägga en klassisk slåtteräng? Ja, då kan man göra det som Sofia och Simon gjort närmast verandan på husets östliga sida: en gräsmatteäng. Genom att klippa både vår och höst och se till att ta bort och lägga gräsklippet på hög, samtidigt som man låter ytan vara orörd mellan maj och augusti, gynnar man ängsarterna maximalt. Och den växande gräshögen blir en perfekt boplats för några av ängens insekter.

– Vad som också är bra är att plantera mycket blommor, gärna i grönsaksodlingen där man ändå ser till att vattna. Då får de vilda pollinerarna mat även om det i övrigt är mycket torrt, som det ju var sommaren 2018, påpekar Simon Lundin.

För att stärka förutsättningarna för biologisk mångfald i Sverige och vända den utveckling av snabb utarmning som fortsatt sker här behövs självklart många åtgärder och projekt som det i Bolshögs ängar. Ambitionen hos föreningen Framtidens Natur & Kulturarv är att under de kommande åren både bedriva flera liknande satsningar, och genom rena förvärv eller långsiktiga nyttjanderättsavtal få möjlighet att återuppta och optimera hävden på ett antal större marker. För att få till stånd hävd i en sådan omfattning kommer sannolikt allmänhetens engagemang att spela en viktig roll. Kan det framgent kanske bli riktigt populärt att lära sig om ängsslåtter och att bli en slags artväktare i kulturlandskapet? Simon Lundin, som också är föreningens volontäransvarige i styrelsen, har i alla fall klart för sig vilken taktik som är den mest effektiva för få de breda folklagren att sluta upp med lien i högsta hugg:

– Naturgym, helt klart, det kommer att bli den nya heta träningstrenden, skrattar han.