Hur marken används utgör en ofta helt avgörande faktor för möjligheterna att uppnå en hållbar utveckling. Föreningens syfte är att bibehålla och stärka natur- och kulturarvet. För att du ska få en klar bild av vilka värden vi vill värna och vad vi faktiskt vill åstadkomma har vi valt att dela in våra målsättningar i fyra teman;
Valda fyra teman matchar betydande delar av den utmaning som ryms inom FNs 2030-mål. Detta är tydligt i målen Ekosystem & biologisk mångfald (15), Hållbara städer och samhällen (11) och Bekämpa klimatförändringarna (13). Även målen om: Hälsa och välbefinnande (3), Rent vatten & sanitet (6) och Hav & marina resurser (14) har hög relevans för föreningens målområden. När det kommer till riksdagens 16 miljökvalitetsmål är träffbilden likaså mycket god för 11 av dessa. Arbetet ligger också väl i linje med konventionerna om biologisk mångfald, klimatförändringar samt den så kallade Världsarvskonventionen.
Det arbete som stat och kommun bedriver med naturreservat, biotopskydd och nationalparker har en stor och positiv betydelse som föreningen ser positivt på. På samma gång är det lätt att konstatera att de insatser som gjort och som planeras inte är i närheten av att kunna åstadkomma en god måluppfyllelse. Föreningen Framtidens Natur & Kulturarv har därför en roll att spela.
Vi värnar, i Sverige naturligt förekommande, naturtyper (biotoper) med prioritet för sådana som är sällsynta eller snabbt minskar i utbredning. Vi inkluderar även miljöer som är direkt beroende av människans hävd. Denna typ av miljöer är främst betesmark (även skogsbete), ängar och vägkanter mm. Vi har också ett artperspektiv (inklusive genetisk variation inom arter) och det innebär skydd för de livsmiljöer (habitat) som är nödvändiga för att specifika djur och växter ska kunna överleva. När det kommer till arter ger vi prioritet åt sådana arter som redan är sällsynta eller snabbt minskar i utbredning, d.v.s arter som återfinns på Artdatabankens s.k. rödlista. I och med att områdesskydd är vår centrala strategi omfattas inte öppet hav. Indirekt gynnas emellertid havet av våra åtgärder på land, t ex leder fler våtmarker till minskad övergödning. Ofta är havets stränder och utlopp för rinnande vatten biologiskt mycket rika och de är inkluderade i vårt arbete.
Genom fotosyntesen binder landväxter och fytoplankton enorma mängder kol som hämtas från luftens alltför höga halter av koldioxid. Den koldioxid som frigörs från fossila bränslen har till stor del en gång varit bundet i levande organismer. När exempelvis skog avverkas och sumpskogar dikas så frigörs enorma mängder kol till luften. När levande mark förvandlas till betong och asfalt avvecklas kapacitet att just binda kol. Den skog som avverkas används oftast på sätt som gör att koldioxid frigörs inom en kort tidsperiod. På samma gång dröjer det en trädgeneration innan motsvarande mängd åter bundits på samma plats. En växande skog binder alltmer kol medan en redan fullvuxen skog, som får stå kvar, gör att utsläpp undviks. Mark med vegetationstäcke binder kol medan plöjd mark läcker kol och det gäller i skog såväl som på en åker. Insatser för att bevara och återskapa naturliga ekosystem blir på samma gång en satsning på naturlig lagring av koldioxid.
Våtmarker, översilningsängar, dammar, myrar, mossar, sumpskogar och meandrande åar ger en rad positiva effekter på naturen och landskapet. När avrinningen fördröjs behåller ekosystem och landskap vatten under längre tid, vilket är en fördel när torrare perioder nalkas – grundvattnet! När nederbörden är stor kan översvämningar motverkas om det finns våtmarkssystem som kan magasinera överflödet av vatten. Pågående klimatförändringar kan öka sannolikheten för extrema väderperioder. Vattenmiljöer har generellt hög biologisk mångfald och många rödlistade djurarter, inte minst fåglar och grodor trivs i våtmarksmiljöer. Våtmarker m fl blöta miljöer bidrar även till att minska flödet av näringsämnen ut i hav och sjöar – på så vis dämpas övergödningen. Det är också så att våtmarker är effektiva när det kommer till att binda kol i biologiskt material – våtmarker är därmed en del av klimatarbetet. Blöta miljöer torrläggs alltjämt och då främst i skogen. I jordbrukslandskapet vidmakthålls redan genomfört utdikning med omfattande dräneringssystem, vilka har blivit alltmer effektiva med tiden. Torrläggningen har genomförts under århundraden. Ur ett produktionsperspektiv har detta varit logiskt. Det faktum att torrläggningen drivits mycket långt utgör argument för att vi bör försöka återskapa en del av de vattenmiljöer som vi gjort oss av med. Att återskapa vattenmiljöer av olika slag är så pass viktigt att vi valt att ge definiera det som ett specifikt tematiskt område.
I och med att människan har verkat i vår del av världen sedan den senaste istiden upphörde så finns det betydande mängder kulturlämningar över hela Sverige, ovan och under jord. Fortfarande finns det möjligheter att få uppleva miljöer och förnimmelser från hela den tidsperiod som vi levat här. Det är ofta kombinationen av natur och det brukade landskapet som i särskilt stor utsträckning anses vara vackert! En stor del av den biologiska mångfalden i Sverige har utvecklats i samspel med äldre tiders jord och skogsbruk. Det gäller vilda djur såväl som domesticerade. Urbanisering, infrastruktur och ett alltmer storskaligt och industriellt jord- och skogsbruk håller emellertid på att snabbt sudda ut stora delar av kulturarvet såväl som delar av den biologiska mångfalden. Vi skulle kunna skydda fornminnen, kulturlager och byggnader av kulturhistoriskt värde i betydligt större utsträckning än vad som sker idag. Det minsta vi kan göra är att ta hänsyn till bevarande av äldre tiders spår i landskapet. I viss utsträckning skulle vi kunna bibehålla och restaurera gärdesgårdar, odlingsrösen, alléer, hamlade träd, märgelgravar m fl inslag från äldre tiders landskap. I en del fall är det även möjligt att återuppta eller vidmakthålla äldre tiders bruk av åker, äng, hage och skog. Det behövs även fler insatser för att vidmakthålla äldre tider sorter och raser av kulturväxter respektive husdjur. För oss som lever nu och för kommande generationer skapar kulturarvet sammanhang och mening. Vi kan då bättre förstå vårt eget ursprung. När det kommer till fornlämningar och byggnader krävs samråd med ansvariga myndigheter och samarbete med befintliga intresseorganisationer för att insatser ska kunna ske.